Jag känner mig själsligt lycklig. Finner inga andra ord för att beskriva hur jag känner mig i dagarna, svårt att beskriva. I samma stund känner jag mig ambivalent då jag å andra sidan präglas av oro, nervösitet och i viss mån rädsla för vad som komma skall.
Det handlar om slöjan. Min hijab.
För vissa har valet att börja bära sjal varit busenkel. Så smidigt att de inte alls förstår varför jag inte klarat av att ta på den tidigare. Utan att känna mig och utan att känna till min livssituation eller mina förutsättningar så har jag ofta genom tiden stätt på sådana muslimer som talat närmast högmodigt med mig och fördömt i fina men påtvingande ordalag att jag inte burit sjal. Men alhamdulillah har lika många varit förstående, stöttat och stärkt mig, givit mig min tid och motiverat mig att göra det som känts bra för mig – i min takt. Jag har tagit mig tiden att bygga upp och stärka min tro och mitt jag, och känner att nu är jag redo.
Idag bär jag inte sjal men jag har bestämt att jag nu vill ta på den. Det finns en del att ta hänsyn till och jag hade kunnat strunta i det men jag har valt att göra såhär. Flera nära och kära förstår inte mitt val. Det råder starkt motstånd och besvikelse inför mitt val. Det är inte lätt att göra något som de man älskar finner är det mest förkastliga man kan välja att göra. Hemskheten i att välja slöja förstår jag inte alls. Varför spelar det så stor roll för en annan vad jag väljer att klä mig i? Det ligger en stor klunk i halsen vid tanken på det. Och det motarbetar mig. Jag behöver stöd. Mina nära och kära ger mig det inte och jag är övertygad att flera av de aldrig kommer att ge mig det stödet. Inte en sekund får deras ogillande mig att tveka inför mitt val att bära slöja. Men det tar på min energi. Det rubbar mitt fokus. Det gör mig sårad och mycket ledsen.
I nästa vecka har jag ett möte med min chef. Jag ska ta upp ämnet med honom, berätta om vad jag känner och att jag önskar bära sjal snarast och jag vill veta vad han har att säga om detta och hur man ställer sig till det hela. Det handlar inte om att be de om lov. Jag vill veta vad som komma skall och vilka moment jag behöver förbereda mig inför både praktiskt och emotionellt.
För övrigt vet jag redan hur de flesta kollegor på jobbet på tänker kring muslimer och särskilt sjalen. Med Guds hjälp kommer det inte bli så besvärligt med kollegorna som jag befarar.
Men att prata med chefen, ja, jag ska börja där. Givetvis kommer inte deras slutgiltiga beslut att påverka om jag ska börja bära sjal. Jag kommer att ta på den inom kort oavsett, och då talar jag om veckor…eller snarare dagar. Jag längtar efter det och jag hatar att gå hemifrån utan den. Om någon bara kunde känna min längtan och min kärlek till allt hijab står för och är. När jag besökt moskén det senaste har jag burit sjalen och känt mig så tom när jag dagen efter gått hemifrån utan min vackra sjal. Den betyder oerhört mycket för mig och ingen kommer att få hindra mig från den.
Om min arbetsplats trots process ger mig ett nej, och försöker begränsa mig så kommer jag att inleda min kamp för min rättighet. Jag vill inte ens vara kvar på min nuvarande arbetsplats, men under tiden jag är här, så ska jag inte behöva känna mig förtryckt utan jag ska leva mitt liv som jag vill. Men en sak i taget.. just nu… fokus på mötet med chefen på måndag.
Be för mig. Jag behöver ert stöd och era böner.
